Jag har alltid haft väldigt ytliga blodkärl. Hela livet faktiskt, men det har blivit ännu mera uppenbart på senare år. Sjuktsköterska som tar blodprov (när jag behöver göra det, vilket inte är särskilt ofta) på sjukhusen brukar som regel älska mig eftersom det är så lätt. Det finns ett problem med det här fysiska särdraget dock. Jag väldigt många, riktigt ytliga blodkärl i ansiktet som har en tendens att spricka sönder och bilda små fläckar. Det både riktigt ful och ganska irriterande. Jag ser lite ut som en parkbänksalkis i ansiktet ibland. Det tycker jag alltså inte om det minsta. Vem skulle göra det egentligen? Jag kan då inte komma på någon som vill se ut som vodkahalsande före detta boxare eller Tom Hanks i Philadelphia. Mycket irriterande alltså. Undrar just om det går att göra någonting åt saken, genom plastikkirurgi kanske. Jag tycker faktiskt det borde gå att ordna på ett eller annat sätt.

Blir man inte less på att göra samma sak dag in och dag ut? Nu kan det där se ut som en retorisk fråga men det är en egentligen inte. Jag undrar faktiskt. Rent logiskt sett kan jag tycka att de flesta människor borde tröttna och bli uttråkade av att gå till samma jobb var dag i tio, 20 eller 30 år. Fast det behöver förstås inte vara så antar jag. Jobbar man med något riktigt kul och meningsfullt så kanske man inte ledsnar i första taget. En bekant till mig arbetar med HLR utbildning och har gjort det i många år nu. Jag skulle gissa att även det kan kännas tråkigt och enahanda då och då men det är också en så pass nyttig och viktigt sak att man förmodligen kan sätta sådant åt sidan även då allt upplevs som tråkigt och enformigt. Det kanske är mer skillnad om man jobbar med något som inte är en samhällsnytta på samma sätt och som inte kan vara avgörande för en medmänniskas liv.